regn, rusk, och blåst. ocool.har varit upp varje timme och matat inatt. glammigt som satan. pärlplattorna gjorda, och strukna, och bompa står på. ångestattack för att lillan kollar på bompa hela dagarna, men vad annars ska jag. och varför sover minstingen så mycket nu? när lillan är som mest vaken och uttråkad?

kommer osökt att tänka på denna hära. en höstfavvis. (sjung gärna med. men den måste sjungas med brytning på finska, annars är det inte på rikt).

 och en kopp kaffe på det så.

alltså vardagen börjar smyga sig på i ministeg. vi njuter av att vara hemma. vi luktar, tar, myser, och försöker hitta våra positioner i den nya familjekonstellationen. mäktigt, konstigt och samtidigt underbart tycker vi. lillan är hittills världens bästa storasyster som gosar, pussar och helst vill sitta med lillebror i knät hela tiden. bebbens största intressen är att sova och skita. inte så konstigt eftersom han faktiskt inte skulle ha gjort sin debut än. han är idag 2 veckor och 2 dagar, och han föddes 6 v för tidigt. så han har en del sova igen tid.

och nä jag är inte redo att beskriva allt som har hänt, hur jag har mått. för ibland när jag tänker på det så känns det som ngt går sönder inom mig. och ändå har allt gått så bra. men konstant sömnbrist gör väl sitt till, samt grejen att rädslan och oron som jag hade då. och den galna saknade efter lillan, som bodde hos mormor i nästan två veckor, gör allt till en urjobbig känslodrink. för om ytan bara krackelerar lite så är jag rädd för att jag kommer rasa samman och ligga i vaggande fosterställning en halvdag eller två. och det har jag verkligen inte lust med. vill inte bli ynklig och självömkande.

har nu 2 små hjärtan. och mitt hjärta höll på att gå i tusen små små bitar. lillen kom förtidigt, och det var betydligt jobbigare än vad jag någonsin kunde tro. helvete.

nu hemma. skönt. trött som fan. men galet ödmjuk inför livet. just nu. iaf. hoppas jag kommer bli bitter och gnällig igen.

tell u more later on. orkar inte nu.