endast en procent av de barn som föds i den vecka som lillkille föddes i klarar sig inte. det är ju ingenting. med andra ord klarar de flesta barn sig. men att va den där enda procenten. fy fan.

gick sönder på så många olika sätt när killen hade svårt med andningen och fick syrgas. att se hans lilla bräckliga bröstkorg kämpa för att kunna få tillräckligt med syre. vill aldrig uppleva det igen. dessutom hade han sond för matningen och hade gulsot, och blåa fötter pga all satans provtagning. och ändå var han inte ens i närheten av den dära procenten.

(japp, jag har börjat  bearbeta nu. lite smått. känslor, jag har såna)