alltså vardagen börjar smyga sig på i ministeg. vi njuter av att vara hemma. vi luktar, tar, myser, och försöker hitta våra positioner i den nya familjekonstellationen. mäktigt, konstigt och samtidigt underbart tycker vi. lillan är hittills världens bästa storasyster som gosar, pussar och helst vill sitta med lillebror i knät hela tiden. bebbens största intressen är att sova och skita. inte så konstigt eftersom han faktiskt inte skulle ha gjort sin debut än. han är idag 2 veckor och 2 dagar, och han föddes 6 v för tidigt. så han har en del sova igen tid.

och nä jag är inte redo att beskriva allt som har hänt, hur jag har mått. för ibland när jag tänker på det så känns det som ngt går sönder inom mig. och ändå har allt gått så bra. men konstant sömnbrist gör väl sitt till, samt grejen att rädslan och oron som jag hade då. och den galna saknade efter lillan, som bodde hos mormor i nästan två veckor, gör allt till en urjobbig känslodrink. för om ytan bara krackelerar lite så är jag rädd för att jag kommer rasa samman och ligga i vaggande fosterställning en halvdag eller två. och det har jag verkligen inte lust med. vill inte bli ynklig och självömkande.