har varit ut och tränat med tea. otroligt skönt att äntligen få komma iväg. var iväg förra tisdagen senast. men det går trögt dels för att jag är otränad som satan. men det märks också att jag varit sjuk. har precis kommit igång med ätandet igen. men det går med myrsteg. drack min första kaffe idag.

men det blev lite cross trainer, axlar, rygg, mage, och utfall med vikter och min nya favvo gåband i uppförsbacke snabbt, och så brant att man nästan ramlar av. älskar när det bränner i benen. älskar att röra på mig, sen är jag en periodare när det gäller träning. och jag kommer inte riktigt i mina gamla träningskläder, men jag är inte riktigt beredd att köpa större heller. det är som att ge upp. magen är degig och kärlekshandtagen är påtagliga. kärlekshandtag, jävla ord. ingen som älskar dom direkt. inte mina iaf. och rumpan hänger långt ner över låren. men det skulle kunna vara värre. men allt ska upp nu. upp med rumpan,  tuttar ( funkar inte med träning, va? får lösa det på ngt annat sätt), bort med handtag, degig mage och handtag.

träningen är en lisa för själen. inte bara att få träna men att få komma iväg en sväng. att vi åker en sväng gör inget heller, vi får en möjlighet att snacka skit, snacka av oss om allt.

nu har jag lagt barn, världens bästa sådana. och det känns som om jag hittat tillbaka lite till känsla av nöjdma. så smått. men ändå längtar ihjäl mig efter att få träffa människor utanför mammavärlden och bara vara vuxen. ingen snygg sådan, men iallafall så att folk vågar prata med mig. snart så. kanske.

men, bottom line. skulle ta en kula för dom hära närsomhelst.

jag älskar väldigt mkt med mitt liv just nu. bebben är helt underbar och glad mest hela tiden. och lillan, jag henne älskar jag trots hennes utbrott igår som började med tjafs om termobyxor och slutade med fulgråt, skrik och arga hopp 1,5 timme senare. men ändå är hon bäst.

men jag är så fucking sist på skalan. lillan tycker mamma är dum. inte så konstigt vi går och nöter på varandra hela dagarna. men pappa är ofta bäst, och på rikt så gör det mig ledsen. jag är där för henne hela dagarna, och sen när pappa kommer hem, så vill hon så gärna vara med honom. och ibland orkar inte han och då blir det jag som får ta emot all hennes besvikelse och ledsma över det. jag blir hennes bollplank för all frustation över det som hon har längtat efter men som hon inte kan få, trots att jag gett och gett hela dagen. så är det med barn, men känner mig så ouppskattad ibland, som en självklarhet, som en jävla inventarie som matar, lagat mat, tröstar, tvättar, och diskar vällingflaskor,

och kanske är jag lite extra känslig nu. jag har varit sjuk sen lör. sen har jag slitit som ett djur för att bebben inte ska bli sjuk. sovit nere på en madrass i 2 dygn. och jag har tvättat, sanerat, och försökt få ngn ordning i kaoset. men det känns inte riktigt som om jag är jag längre. jag har gått från en person till att bara bli en mamma. en mamma som går upp gör saker för barnen, och innan jag går och lägger mig gör jag iordning mat till bebisen. och på natten vaknar jag för att ta hand om barnen.  en mullig mamma utan identitet.

och ja, jag har vänner. och ja, jag ska träffa ngra av mina superhomies nästa helg. och det ska bli skoj. men jag gör inget utan ngt barn. har börjat träna nu, och det känns kanon. att få åka iväg själv. det kan nog bli min räddning.

på lör. blev jag typ bjuden på fest. en fest där jag inte skulle vara mamma, utan människa. ingen vidare snygg sådan, men ngn som andra inte utgår från att jag är mamma. ingen behöver ens veta att jag är mamma.träffa trevliga människor som jag faktiskt tror vill prata med mig.  utan jag kan låtsas att jag är en 30 + are ute på galaj. äh, det går inte att förklara ens. men nu blir det inte så. för jag ska stå på en barnloppis på dagen. och sen blir det svårt att hinna, och orka. aja, vad är väl en bal på slottet.