min grundpelare är väl att man i ett förhållande ska vara trogen no matter what. så vad enkelt va. enough said, or? tyvärr har jag nu snurrat ett par jordvarv så jag har upptäckt att det finns en satans stor gråzon gällande himla massa grejer exempelvis otrohet.  otrohet är ett sånt jävulusiskt svek mot ngn som det är meningen att man älskar. jag tror inte heller att en otrohet bara händer. långt innan det händer så har man lekt med tanken, kittlats av möjligheten av en ny kropp, en ny attraktion.  visst, kan man leka med tanken och vara attraherad av en annan, men man kan stanna där. men om tanken är urlockande så kommer det hända inom snar framtid. tro mig.

jag har blivit utsatt för otrohet en gång, mig veteligen ( hur  fanken stavas det?) (återkommer till det hära med att berätta). jag var nog inte ens vidare kär i den personen och vårt förhållande var väldigt shaky. men ändå, när han berättade det aningens slirig över telefon på nyår ( ja, man hör ju vilket kvasiförhållande det var). så brast ngt inom mig. det kändes som om jag var världens sopa. och fulgrät med snor och hela helvetet. och drack en hel flarra baileys rakt upp och ner och fick en äcklig bakfylla. men känslan av att blivit krossad som en lite pissmyra under en fet stövel satt som en smäck. och konstigt nog gjorde det att jag där och då bestämde mig för att jag ville försöka bygga vidare på vårt förhållande. HALLÅ? idiotvarning. anyway, long time ago. ville länge ge tillbaka, ligga med allt och alla som kom i min väg. det var ju "fritt fram" att hämnas. men flera tillfällen dök upp, snygga män ( och nä, de var inte blinda konstigt nog)  som vid flera (olika) tillfällen deklarerade att de tyckte jag var attraktiv och gärna skulle rumla runt lite i sänghalmen ( och nä, inte på det dära onenightstandviset, utan rarare. meckigt att förklara) . men trots det fanns det en spärr inom mig, som gjorde att jag inte gick över gränsen. kanske borde gjort det, men kände ändå att jag kunde vara stolt över att inte vara den som fuckade up. ja, det tog slut så klart. och nej, jag blev aldrig mer kär efter den dära första gången. och ja, jag är helt övertygade om att han cheatade fler gånger. vilken loser.

sen är jag väl inte världens bästa på att avsluta förhållanden som borde avslutas. men jag har verkligen blivit bättre på det. men back in the days så blev jag lätt attraherad av ngn annan än min dåvarande och när jag märkte ett intresse från ngn annan så tog det slut. lite rebound. men det har jag ju naturligtvis vuxit ifrån.  men jag gick inte över gränsen, typ, ens på när jag var ung.

så vad är då otrohet? handtag? famntag? puss? kyss? eller långtradare? eller ett hederligt ligg? det är svårt, eller fylleligg kan vara totalt tillintetsägande, undertiden en långvarig attraktion som övergår till en kyss är ett mkt större svek. 

är otrohet alltid fel? självklart. men ibland, här kommer gråzonen, kan det finnas anledningar till att det händer. att aldrig bli sedd, uppskattad i ett förhållande, trots påminnelser, bråk. gör att man känner sig oförrättad, och kanske kanske söker man uppskattning på annat håll. rätt? nä, men förståeligt varför. ett fylleligg för skojs skulle? totalt meningslös i mina ögon.

ska man alltid berätta? det svenniga politiskt korrekta är ett rungande JA. i verkligheten? vet faktiskt inte. frågan är väl varför berättar man?  Är det inte främst för att döva det egna dåliga samvetet först ? Eller rädslan att ngn annan berättar? Att må förjävligt själv kan ju faktiskt vara ett passande straff för brottet som är begånget. ibland står så mkt på spel en hel familj för ett knapplöst knull. märkligt att man ska vilja riskera det. om det knapplösa knullet inte är ett fegt sätt att komma ur ett dåligt förhållande. funderar på om det ibland, om partnern inte "kommer" få reda på det, kanske är bäst att hålla käftet. man lever med sitt pissiga samvete.

eller som en smart människa sa till mig: se till att inte vara otrogen så slipper man ta ställning till om man ska berätta eller inte. so simple.

Såg att det nu fanns en yogaklass på bryggan i måns ols i sala. grymt vackert där kan tilläggas. har testat yoga, vanligt och gravidyoga. och jag grejar det inte. säkert kanon träning och hela det kitet, men jag blir bara sjukt stressad av att det händer så lite. och att allt går så låååååångsamt. och vem kan inte andas liksom? börjar att gå in med inställningen att jag ska verkligen njuta av lugnet men håller på att då av tristess efter 10 minuter. och andas, andas. meningen var att jag skulle lära mig avslappning och kontrollera min andning till förlossningen med n. hur det gick? eftersom jag fokuserade stenhårt på att hålla andan genom hela förlossningen så kan jag väl säga att jag absolut fokuserade på andningen. eller andningens icke-vara.